Sanning, inte vidskepelse behövs i svenska skolan

I ett debattinlägg skriver bloggaren Clara Lindström "Det är absurt att ateismen är normen i samhället och att naturvetenskapen anses vara det enda sanna". Ett så starkt och uppenbart provocerande påstående fångar genast min uppmärksamhet, inte minst i ljuset av att det just är religion som tycks vara den underliggande orsaken till många av världens blodigaste konflikter. I skrivande stund är t ex Israel-Palestina-frågan högst aktuell. Djupt troende av olika religioner kan ej komma överens och allt för ofta är det heliga landområden och platser som står i konfliktens centrum. När man läser vidare i debattinlägget inser man dock ganska snart att Clara Lindström inte har så mycket "kött på benen". Det hon tycks förespråka är fullständig, villkorslös moralisk och kulturell relativism.

"Det är absurt att ateismen är normen i samhället och att naturvetenskapen anses vara det enda sanna och objektiva sättet att studera omvärlden på. Naturvetenskapen erbjuder inte den absoluta sanningen. Naturvetenskapliga upptäckter är bara ett sätt att betrakta och undersöka världen på. Filosofi och religion erbjuder andra vägar. Problemet är när ett tankesätt får företräde framför alla andra. Tidigare hade kyrkan den positionen, men nu är naturvetenskapen i dess ställe. Ingen av dem kan göra anspråk på att vara just objektiv."

"Många humanister menar att tron ska vara en privatsak och att religionen inte ska blandas med politiken. Men sådana tankegångar är obegripliga för mig. Politik är i sig själv ingenting. Politik är summan av vad människor tycker, tror och hoppas vare sig de är religiösa eller ej."

"Ateism är bara en livsåskådning bland många andra. Och perspektivet man måste ha, är att religiösa människor är i absolut majoritet på jorden."

Kan man utifrån dessa påståenden dra slutsatsen att om vi om säg, 50 år har en majoritet ateister på jorden så kommer Clara Lindström ändra uppfattning och trogen sin relativistiska livsåskådning förespråka ateism och sekulära skolor istället? Hon verkar ju fästa största vikt vid majoritetsåsikter (dock skulle jag ifrågasätta huruvida majoriteten i Sverige, som hon påstår, är religiösa). Och om politik bara är lösryckt tyckande, varför ska vi ens ha demokrati? Om det inte finns några sanningar så är väl en diktator som Stalin eller Saddam Hussein lika bra? Denna extrema form av skeptisism som Clara Lindström uttrycker omöjliggör i princip all filosofisk, moralisk eller politisk diskussion. Detta är självklart något filosofer funderat på i tusentals år, från t ex Socrates och Platon till mer moderna existentialister som Nietzsche och Sartre. Om man drar relativismen till sin spets kan man inte säga något om något, allt är relativt, logiken existerar ej och debattinlägg i Expressen är bara subjektiva åsikter som varken är rätt eller fel. Jag undrar om denna (oundvikliga) slutsats verkligen är något som Clara Lindström skulle ställa sig bakom.

Det är alldeles korrekt att vetenskapen inte erbjuder "den absoluta sanningen" men det betyder knappast att vi ska förkasta den till förmån för säg, astrologi eller att vi bör besöka en homeopat istället för en läkare när vi blir sjuka. Det Clara Lindström missar här är en distinktion mellan "absolut 100%ig säkerhet" och "sanning" (certainty vs truth). Att jorden är rund eller att solen går upp i öst är sant, men det är inte 100% säkert att det händer imorgon. Ett experiment på CERN kanske skapar ett svart hål som slukar jorden eller så kanske onda rymdvarelser kommer och förgör hela solsystemet. Poängen är vi visst kan diskutera objektiva sanningar, även om vi kanske aldrig kan verifiera dem med 100% säkerhet. Vi existerar, jorden existerar, hundar kan inte flyga och människor ogillar att lida. I alla civiliserade samhällen är t ex godtyckligt mord av oskyldiga eller tortyr av småbarn moraliskt fel och förbjudet, detta oavsett om gudarna som dyrkas tar sin form i solen, månen, kossan eller den snälla skäggfarbrorn uppe bland molnen. Detta är exempel på att vi kan komma fram till moraliska sanningar helt fristående från religion. Varför inte försöka bygga upp samhället på principer vi alla, oavsett kultur, kan enas om istället för att sätta vår tillit till en gammal bok som av vissa (helt utan vetenskapliga belägg) påstås vara dikterad av gud?

Självklart kan man inte avvisa alla religiösa budskap som trams eller falskheter. Jesus är troligen en mycket bra förebild, givet att man separerar hans moraliska värderingar från mystisism och annat onödigt, religiöst bagage man får med i bibeln (något som t ex Thomas Jefferson försökt med på 1700talet). Vi är i vår moderna värld högst kapabla att göra det rätta, men inte för att det som är gott "ligger i guds karaktär" utan snarare på rationella och logiska grunder, t ex utilitaristiska eller kantianska sådana. Man kan också fråga sig varför just det kristna perspektivet ska representeras i skolan. Är inte det muslimska, buddhistiska eller scientologiska perspektivet minst lika viktigt, lika sant? Detta får vi tyvärr inget svar på i debattinlägget.

Det är dags att sluta uppfostra barn till att bokstavligen tro på tomtar, troll, brinnande talande buskar och mytiska gudafigurer. Detta bör vara föräldrars såväl som skolans uppgift.