Rökningsdöden

Går det att se det gällande rökförbudet på våra krogar som ett upprätthållande av äganderätten? Det vill säga att äganderätten i detta fall skulle likställas med rätten till ren luft runt omkring den egna personen? Någonting som man kanske traditionellt har sett som en allmänning. Med utgångspunkt från detta synsätt genomför faktiskt staten en av sina grunduppgifter genom rökförbudet, nämligen att upprätthålla äganderätten.

Ovanstående debatt har förts fram och tillbaka, senast till viss del i kommentatorsfältet till denna bloggpost hos Blogge, som egentligen behandlar något helt annat.

Personligen är frågan kring rökningens vara eller icke vara på krogen ett debattämne jag helst låter bero, då jag inte röker, och uppskattar att komma hem efter en krogrunda utan att stinka rök, varför rökförbudet gärna får vara kvar.

Ideologiskt är dock frågan betydligt mer intressant, framförallt eftersom det är en principiell fråga som kan få många, som annars vidlyftigt spänner sina liberala vinger, att krysta ur sig moralistiska floskler och rakryggat ställa sig bakom förbudet. Och för att besvara min egen fråga:

Från ett rättighetsperspektiv går det inte att motivera rökförbudet. Vill man vara intellektuellt hederlig går det däremot att motivera förbudet utifrån:

• konsekvensetisk grund, dvs. rökning på krogen leder till negativa effekter (typ ökade hälso- och sjukvårds kostnader).
  
• ren subjektivism, dvs. jag anser att rökning är äckligt och därför bör det förbjudas (intar man denna position kan man på goda grunder kallas fascist).

Ett ytterligare argument, som möjligtvis kan anses intellektuellt men knappast hederligt, är att rökning på något sätt degraderar ”folksjälen” och hotar ”våra traditioner”. Men sånt nationalkonservativt trams håller vi ju inte på med.

Ideologiskt och intellektuellt går det helt enkelt inte att finna något som helst hållbart argument, för att motivera rökförbudets fortsatta existens.