Turistdöden

Turism kan definieras som en exportindustri som förmedlar inhemska tjänster, och erfarenheter av inhemska resurser till utländska konsumenter, i gengäld mot utländsk valuta. Istället för att stanna hemma och importera varor och tjänster så besöker turister det exporterande landet för att uppleva saker och genomföra aktiviteter på plats. Turisternas utgifter bidrar därmed direkt till den inhemska ekonomin i värdlandet genom de företag och aktiviteter som tillhandahåller de produkter och tjänster som möter turisternas efterfrågan.

Turistnäringen bidrar genom sitt resursutnyttjande till ytterligare stimulans av den inhemska ekonomin. Dessa resurser – i form av pengar – skapar direkta intäkter till staten, och genom multiplikatoreffekter skapas högre försäljningsvolymer, fler jobb och ökade inkomster för lokalbefolkningen.

Att mäta turismens påverkan i en given ekonomi är relativt enkelt. Precis som ett företag, en bank eller ett jordbruk så genererar turismen finansiella flöden för varje given turistattraktion. Dessa finansiella flöden begränsas inte till den givna attraktionen utan rör sig även till relaterade sektorer i ekonomin. Dessa flöden stimulerar försäljning, produktion, arbetskraft samt ekonomisk tillväxt.

Förutom dessa konkreta, direkta ekonomiska effekter av turismen, så kan turismen också bidra till en långsiktig ekonomisk utveckling för det givna landet. Om turistsektorn är sammanlänkad med andra sektorer i samhället (vilket allt som oftast är fallet) så kan turistindustrins expansion bidra till expansion även för dessa andra sektorer.

Ovanstående förklaring av elementära ekonomiska samband kan vara en bra grund att vara medveten om innan man läser den fantastiska recension av boken ”Välkommen till paradiset” som Kajsa Ekis Ekman på DN levererar. För i den recensionen ignoreras dessa fakta konsekvent.

Kajsa Ekis Ekman är nämligen av åsikten att turism är av ondo. 

” Frågan är inte varför folk reser utan varför detta är tillåtet!”

De som delar Kajsa Ekis Ekmans samt författaren Jenny Dielemans åsikter kommer ha invändningar mot ovanstående fakta och bortse från att länder som Thailand, Kuba, Vietnam, Korea, Sverige, Frankrike etc. i mångt och mycket är beroende av sin turistindustri; att i vissa av dessa länder är turismen den enskilt största inkomstkällan för en majoritet av befolkningen och således för samhället som helhet. 

Invändningarna som dessa förbudsivrare och elitister kommer att framhålla mot ovanstående är att ”pengar faktiskt inte är allt som räknas”. En sådan kommentar är enkel att yttra för den vars problem uppenbarligen inte handlar om brist på pengar. För många andra individer i världen hade brist på likvida medel dock varit en skrämmande realitet, om det inte vore för just turismen.

”Men exploateringen då, vi exploaterar ju dessa stackare och utnyttjar dem som våra slavar!!” blir nästa invändning. Eller: ”Turismen är en typ av kolonialism – men turismen kan av flera skäl inte se detta” som Ekman skriver i sin recension.

Vad Ekman med flera här gladligen förtränger är att interaktion människor och kulturer emellan sker, och har så gjort, sedan Lucy bestämde sig för att gå på två ben. Vi påverkar varandra genom denna interaktion, och just tack vare, och inte trots denna interaktion, så är världen en bättre plats idag än den någonsin varit.  

Frågan är, precis som Ekman skriver, inte varför folk reser, utan varför lösningen från vänstern alltid är regleringar, lagar och förbud?