Civil olydnad

Nu när det varit tyst på bloggen i ett par dagar vore det kanske på sin plats att hälla lite mer bensin på fildelningsflammorna. Eller är det brandsläckarskum jag häller? Vi får se.

År 1849 skrev Henry David Thoreau en inflytelserik artikel som behandlade civil olydnad och frågan om och när det var rätt metod att tillgripa. I korta drag är civil olydnad icke-våldsamt motstånd mot en regerings- eller ockupationsmakt och mot orättvisa eller omoraliska lagar (unjust laws). Thoreau själv var djupt kritisk mot slaveriet som pågick under 1800-talet i Amerika och mot kriget med Mexico. Han protesterade bl a genom att vägra betala skatt till en stat som godkänner slaveri och han lät sig även villigt bli fängslad med anledning av detta. Han motiverade det med:

"Under a government which imprisons unjustly, the true place for a just man is also a prison..."

Thoreau menade att en demokratisk röst för rättvisa inte alltid räcker:

"[He exhorted] people not to just wait passively for an opportunity to vote for justice, because voting for justice is as ineffective as wishing for justice; what you need to do is to actually be just. This is not to say that you have an obligation to devote your life to fighting for justice, but you do have an obligation not to commit injustice and not to give injustice your practical support."

"[Slavery] is fundamentally immoral and even if it would be difficult and expensive to stop it, it must be stopped because it is wrong."

Sedan Thoreaus tid har civil olydnad tillämpats många gånger, inte minst mot ockupations- och kolonialmakter. En av de mer kända exempel är ju självklart Gandhis protest mot det Brittiska styret av Indien men även de forna Sovietstaternas protest mot kommunismen, t ex Berlinmurens fall och Estlands självständighetskamp.

Två andra välkända exempel är Martin Luther King i USA och Nelson Mandela i Sydafrika, som kämpade för lika behandling av människor, oavsett hudfärg eller etniskt ursprung. Nyligen har även Al Gore uppmanat till civil olydnad och bojkott av nybyggandet av kolkraftverk som inte tillämpar tillräckligt bra reningsmetoder av de utsläpp som de genererar.

Klimatfrågan må av vissa anses kontroversiell men de andra fallen är idag mer eller mindre självklara exempel på när civil olydnad kan eller rent av bör förespråkas. Hur är det då med immaterialrätt (intellectual property), kan vi jämföra det rakt av med kolonialism eller apartheid? Nja, jag tror att även den mest hardcore-pro-fildelning-aktivisten skulle få svårt att likställa frågorna. Finns det kanske något "moraliskt prejudikat" i en relaterad fråga? Patent är ju också en form av IP och mycket riktigt blev det stora protester när det internationella TRIPs-avtalet var påväg att allvarligt försvåra distributionen av medicin till bl a Afrika. Men notera: protester.

Ett aktuellt, relaterat fall är t ex detta, där Indien protesterar mot Kenyas något lustiga patentlagstiftning (som inte kräver att patentet faktiskt är registrerat i landet utan kan vara registrerat i princip var som helst i världen). Även här rör det sig dock om protester och politiska påtryckningar, inte hot om att "vi ska sälja våra generiska produkter ändå", detta trots att det kan röra sig om något så livsviktigt som AIDS- eller malariamediciner.

Det finns mig veteligen ingen seriös person eller organisation som uppmanar till lagbrott i upphovsrättsfrågor. Protester utanför regeringsbyggnader eller ambassader? - Definitivt. Aktivitet och opinionsbildning på internet i form av bloggar och websidor? - Helt klart. Påtryckningar mot politiker och mot företag? - Utan tvekan. Men att bryta mot upphovsrätten, även i icke-kommersiellt syfte, är det verkligen rätt?

Jag har flera gånger hört förslaget att om en lag inte har något demokratiskt stöd i landet, så är den orättvis och det är därmed acceptabelt att bryta mot lagen i protest. I just upphovsrättsfrågan så brukar det sägas att politikerna inte hänger med och att en hel ungdomsgeneration kriminaliseras. Vi har inte råd att vänta fyra eller åtta eller 20 år på att politikerna äntligen "fattar", på att dagens ungdomar blir de som sitter vid makten och äntligen kan göra något åt saken. Så här spontant låter det onekligen rimligt. Dock ställer jag mig frågande till om detta verkligen är hållbart. Fildelande ungdomar har troligen inte tillräcklig information om vilka konsekvenser ett slopande av upphovsrätten kan få (med det är det absolut inte sagt att mediebolagen sitter på sanningen). Vilka blir de internationella reaktionerna om Sverige skulle förvandlas till ett "piraternas El Dorado"? Hur påverkas handel och Sveriges image ute i världen? Jag undrar också om det verkligen finns en tydlig majoritet i Sverige för slopandet av icke-kommersiell upphovsrätt, har ej sett någon sådan undersökning. Varför kan vi inte genom demokratiska medel rösta fram partier och politiker som stödjer fildelningslinjen? Är Harry Potter-filmerna eller Metallicas senaste album verkligen så livsnödvändiga produkter att vi inte kan låta bli att dela med oss av dem till alla, helt gratis? Riskerar vår kultur att totalt urvattnas och vissna om vi inte tar lagen i egna händer och fortsätter fildela för fulla muggar?

Till sist och åter igen - och jag kan inte poängtera detta starkt nog - när man diskuterar den här frågan måste man lära sig att separera dåliga och orättssäkera lagar som IPRED (och ev. domen mot Piratebay) med själva frågan om upphovsrättens vara eller icke vara. Jag är personligen skeptisk till ett förespråkande av upphovsrättsbrott som medel för att "tvinga fram" annorlunda affärsmodeller från mediebolagen. Ett bättre alternativ är t ex en röst på Piratpartiet (eller något annat parti som delar ens värderingar). Upphovsrätten är inte uppenbart orättvis och jag har hittils inte sett tillräckligt starka argument för att tillämpa civil olydnad i frågan.