Victoria Ahlberg skickade in en motion till Malmöavdelningens årsmöte, där hon kräver 50% kvinnliga musiker på Malmöfestivalen. Årsmötet avslog delvis motionen, något som Ahlberg inte alls gillar. Nåväl, nu bestämde sig årsmötet enbart för att spendera byråkratiskt krut på att fokusera på jämställdhet och att räkna penisar/bröst på artisterna under festivalen.
Låt oss titta lite på vad Ahlberg säger.
Det hjäpler (sic) inte att enbart satsa på att unga tjejer ska få repa. Det ger bara ett resultat av att ännu fler kvinnor spelar musik och förvägras att komma ut på scenerna. Det skapar en flaskhals och konkurrens bland kvinnor som är musiker.
Lektion ett i den socialdemokratiska musikundervisningen: konkurrens är dåligt, då får procentuellt färre personer lyckas.
Grundproblemet till att få kvinnor kan försörja sig på sin musik är att hela musikbranschen drivs av ett vinstintresse. Bolagen tjänar inga pengar på kvinnor och därför kan kvinnor inte komma ut och spela. Det leder i sin tur till att det inte finns så många kvinnor som spelar som kan agera förebilder för unga tjejer som vill spela.
Okej, nu har vi identifierat ett problem, och enligt Ahlberg skall statlig och kommunal kvotering rycka in där människor och den förhatliga marknaden inte förmår sig att gilla kvinnliga musiker precis lika mycket som manliga. Hon ger som exempel på hur hemskt det kan se ut, att på Emmaboda och Hultsfredsfestivalen är det bara mellan 20 och 30% kvinnliga artister.
Låt oss jämföra hur med en i princip 100% könsneutral musikbransch (ja, Ahlberg, det finns!), nämligen Symfoniorkestrarna. De har en längre tid tillämpat provspelning bakom ett skynke där enbart musiken spelar roll, det har inneburet att det nu är mellan 25 - 35% kvinnor i de svenska symfoniorkestrarna. Här ser vi ett exempel på ett jämlikhetsarbete som faller en liberal i smaken, frivilligt, prestationsbaserat, neutralt och marknadsmässigt.
Men, säger ni, det är ju inte 50%, trots helt neutral rekrytering! Visst borde Malmö stad med de styrande Socialdemokraterna nu förelå 50% kvinnor i det kommunala aktiebolaget Malmö SymfoniOrkester? Visst måste man riva upp och förstöra detta bevis på att en helt neutral rekrytering ändå inte ger ett exakt jämnt utfall, trots att det på många håll är fler flickor än pojkar i de kommunala musikskolorna?
För det andra kan man ibland höra att kvalitet måste gå före kvantitet. Det är också rent dravel. En kvalitetskontroll av musik är alltid subjektiv och godtycklig. Frågan är vem som bestämmer vad som är bra och vad som är dåligt. Kommersiella band som bokas ofta, som har ett stort medialt utrymme, och som stöttas upp av stora skivbolag är så klart inte nödvändigtvis bättre än mer okända musiker.
Idag funkar det så att marknaden i stort bestämmer vad som är bra musik. I marknaden ingår musikbolagen, journalister, konsumenter, konsertbokare und so weiter, det är möjligen inte det optimala sättet att gradera kvalitet på musik, men det genom empiri vet vi att statliga diktat om vad som skall konsumeras fungerar ytterligt dåligt inom andra område, och det lär det också göra inom musikens område.
Ahlbergs alternativ borde då vara en kommunal jury som efter att ha könsavkodat samtliga deltagare låter dem spela Dana Internationals (transsexualiteten borgar (pun not intended!) naturligtvis för neutral musik) "Diva" bakom ett skynke. Sången plockas bort och ersätts istället av Kazooblåsande. Detta tillvägagångssätt kommer möjligen att väcka protester bland black metal-artister och afrikanska tribal-performers som vill deltaga på Malmöfestivalen, men å andra sidan får vi en musikhögtid helt ren från patriarkala strukturer. Nackdelen kan ju vara att auditionen stormas, vi är ju i Malmö trots allt, av AFA och muslimska extremister, då ju Danas musik är arketypiskt judisk.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar