Den naturliga rätten att fildela

Med internets intåg har kopiering och spridning av musik blivigt en barnlek. Mormor och morfar kan, efter lite vägledning, ge sig ut på nätet och ladda ner de mesta inom etablerad musik, film och programvara. Är teknikens framgång ett giltigt eller rent av helt avgörande argument för hur vi bör hantera fildelningsfrågan? Är det ett tillräckligt starkt skäl för att vi bör avkriminalisera denna verksamhet helt? I en uppmärksammad bloggpost skriver Rikard Bergsten, en uppfinnare, att varken upphovsrätt eller patent är s k naturliga rättigheter.

Det naturliga tillståndet är att människor är fria att kopiera varandras lösningar så att var generation ställer sig på axlarna på den förra och på så sätt för utvecklingen framåt.

Dock går han sedan vidare till att försvara så väl patent som upphovsrätt (även om han vill ha en kortare livslängd, 10 år). Jag vill helst undvika att öppna denna "can of worms" men den fria fildelningens förespråkare hävdar ofta att spridning av information och kultur just är en naturlig rättighet och alla människor bör således få dela med sig fritt. Naturliga rättigheter definieras ofta som självklara, moraliska regler och likställs t ex med mänskliga rättigheter. Men att gratis få lyssna på Metallica eller se den senaste Harry Potter-filmen kan väl knappast ses som en mänsklig rättighet? 1600-talsfilosofen John Locke hävdade att när man blandar arbete med något man äger har man även fullständig äganderätt över slutprodukten. Den relevanta skillnaden här är att produkten man framställer är väldigt lätt för andra att kopiera och att original"exemplaret" ej blir förstört.

Det hela kan kanske bäst illustreras med ett konkret exempel. Rikard Bergsten nämner att hans väns vän kunde spela in en framgångsrik skiva för ca 40,000kr. Detta är beloppet vi har att röra oss med.

Exempel1: Jag bestämmer mig för att bygga en egen motorcykel i mitt garage. Jag köper nödvändiga verktyg och diverse rå-komponenter och spenderar sex månader på att slipa, svetsa, mecka, skruva ihop och lacka en fin motorcykel. Det hela går på ca 40,000kr - min arbetstid är obetald. Jag har blandat mitt arbete med något jag äger i sann lockeiansk mening.

Exempel2: Jag bestämmer mig för att spela in en egen skiva i mitt garage. Jag köper nödvändig utrustning som mixerbord, instrument, mikrofoner, en dator och annat som jag kan behöva. Jag spenderar sex månader på att spela in skivan och på att mixa och editera allt så det låter bra. Det hela går på ca 40,000kr - min arbetstid är obetald. Jag har blandat mitt arbete med något jag äger i sann lockeiansk mening.

I Exempel1 är det moraliskt fel av grannen att komma över och göra saker med min motorcykel utan mitt samtycke, att provköra den medan jag sover så väl som att stjäla den. Endast jag har rätt att bestämma vad som händer med motorcykeln. I Exempel2 bjuder jag in grannen till mitt garage så att han ska få provlyssna skivan. I hemlighet har han gömt en bandspelare i fickan och spelar in min musik, som han sedan lägger ut på internet, för hela världen att ta del av. Vissa hävdar att det är moraliskt riktigt eller rent av beundransvärt att kopiera och sprida musikverket på detta sätt.

Verkar detta rimligt och rättvist, ur skaparens perspektiv? Den enda relevanta skillnaden jag kan finna är att det är betydligt mycket enklare att ta för sig av (den lockeianska) frukten av arbetet i Exempel2. Fildelning över internet är så otroligt smidigt att människor helt enkelt inte kan låta bli. Men bara för att något är enkelt att göra behöver väl inte automatiskt innebära att det är rätt och riktigt på samma gång? Det spelar ingen roll om jag inte tjänar några pengar på det, skadan har ju ändå redan skett. Här kan man kanske vika in att spridningen av musikverk kommer så många fler människor till glädje och nytta - upphovsrättsinnehavarens intressen får vika sig - andras nytta överträffar dennes eventuella lidande. Detta synsätt håller inte. Vi skulle kunna stjäla den nybyggda, custom-made-motorcykeln och sälja den till säg, en samlare för 500,000kr. Sen skulle vi kunna skänka pengarna till välgörenhet, kanske till svältande barn i Afrika. Så fungerar dock inte samhället. På demokratisk väg har vi fastställt att stöld är fel och få skulle nog hävda annat.

Om man vill verka för fri fildelning tycker jag att man bör driva argumentet till sin spets, som jag här försöker göra. Man kan inte bara säga att "Hollywood har ju redan mer pengar än de kan spendera" eller "Metallica är ju miljonärer för guds skull! Klart de inte lider om deras senaste skiva inte drar in några pengar." För ingen förespråkar väl att vi bara delar med oss av det som redan kända, etablerade och rika artister skapat? Vad jag efterlyser är helt enkelt att den dedikerade piraten och upphovsrättsmotståndaren ställer sig upp, ser musikskaparen i Exempel2 ovan i ögonen och säger: "Tyvärr, du ska inte få chansen att sälja dina låtar till ett skivbolag som garanterat kommer ta ut ockerpris för dem. Jag och samhället tar oss härmed rätten att kopiera ditt verk, att använda, spela upp och sprida det på vilket sätt det än oss behagar."

Upphovsrätt och patent är för övrigt två sidor av samma mynt. Någon lägger ner stor möda och besvär (ofta under en längre tidperiod) på att utveckla en idé som andra gillar så pass mycket att de är villiga att betala för den. Skillnaden är att musikern skapar kulturellt nöje och njutning medan uppfinnaren typiskt skapar någon praktisk produkt som underlättar våra liv på andra sätt. Båda har dock i princip samma mål: de vill att människor ska få ett bättre och bekvämare liv när de använder deras produkt (för varför skulle de annars köpa produkten i fråga?).

Men grundfrågan är kanske felställd. Borde vi inte fråga oss: kan artister överleva utan upphovsrätt? Kan de leva på konsertintäkter, frivilliga donationer, sponsorskap och annat? Mycket möjligt. Detta är i min mening en mycket viktig empirisk fråga men inte något som bör tas för givet. Dock finns det ju faktiskt flera exempel på hur gratisalternativ fungerar bra eller rent av bättre än kommersiella motsvarigheter. Wikipedia är ett utmärkt sådant och diverse open source-programvara är ett annat. Kan musikskapande fortleva under motsvarande former? Har tiden kommit för att förvisa John Locke till samma isolerade, tropiska ö som hans nutida namne i serien Lost fastnat på?

Svenska lögner

I ett modigt reportage avslöjar Expressens Natalia Kazmierska de svenska lögnerna om trafficking och EU-politikernas sexköp i Strasbourg. Expressen har helt enkelt undersökt de påstående som helt oemotsagt fått florera i svensk media och svensk politik om busslaster av sexslavar som skeppas in när det är session i Strasbourg. Polisen, sexsäljarna, politikerna har tillfrågats om förekomsten av politikersexköp och ökande sexhandel, med resultatet att reportern har svårigheter att hitta ett enda fall.

När våra politiker konfronteras av uppgifterna låter det såhär:

 Carl Schlyter.
- Jag har hört om hur östeuropeiska maffian plockar upp kvinnorna i mercedesbilar bakom katedralen på nätterna, och tar pengarna de tjänat.

Maria Robsahm, före detta Carlshamre, är också övertygad om att sexryktena stämmer. Vid ett tillfälle ska hennes manliga kolleger i den liberala partigruppen ha sagt att "prostitution inte är något problem" berättar hon.
Hur bevisar man att det inte bara handlar om rykten?
- Alla vet att det är så. Du kan fråga vem som helst.

Eva-Britt Svensson erkänner att hon själv egentligen aldrig har sett sexhandeln i verkligheten - men berättar om ett cocktailparty där någon antytt att en fru till en EU-anställd såg ut som en prostituerad.

Charlotte Cederschiöld:
- Det är äldre manliga parlamentariker som glatt kommer i sina bilar med påtagligt yngre flickor, 20-åringar som ser ut att jobba i den branschen, säger hon.

Det alltså hörsägen, ryktesspridning och bisarra tolkningar som får svenska politiker att agera mot sexhandeln, inte tillstymmelse av vetenskap eller eftertanke. Robsahm och Eva-Britt Svensson vet vi är förblindade av sin ideologi, medan de andra antagligen inte vågar säga emot av rädsla att bli utmålade som prostitutionsförespråkare eller ännu värre, sexköpare.

Nå, varför säljer då dessa tjejer sex i Strasbourg om inte efterfrågan från feta europeiska mangrispolitiker är orsaken?

Som en av de sexsäljande kvinnorna säger:
- Skriv inte att vi är sexgalningar. Det finns inga jobb hemma, och inga pengar att tjäna. Vi har inte haft det så lätt.

Det rör sig helt enkelt om migrantarbetare som ser en chans att förtjäna ett uppehälle som är omöjligt i sitt hemland, precis samma sak som drivit migrantströmmar i tusentals år. Antingen hjälper man dessa kvinnor genom göra deras jobb så säkert som möjligt, med erbjudande om hjälp om de far illa eller vill sluta, eller så förbjuder och undertrycker vi sexhandeln, med följd att dessa kvinnor situation blir än värre, och att den organiserade brottsligheten göds.

Via Projo

Civil olydnad

Nu när det varit tyst på bloggen i ett par dagar vore det kanske på sin plats att hälla lite mer bensin på fildelningsflammorna. Eller är det brandsläckarskum jag häller? Vi får se.

År 1849 skrev Henry David Thoreau en inflytelserik artikel som behandlade civil olydnad och frågan om och när det var rätt metod att tillgripa. I korta drag är civil olydnad icke-våldsamt motstånd mot en regerings- eller ockupationsmakt och mot orättvisa eller omoraliska lagar (unjust laws). Thoreau själv var djupt kritisk mot slaveriet som pågick under 1800-talet i Amerika och mot kriget med Mexico. Han protesterade bl a genom att vägra betala skatt till en stat som godkänner slaveri och han lät sig även villigt bli fängslad med anledning av detta. Han motiverade det med:

"Under a government which imprisons unjustly, the true place for a just man is also a prison..."

Thoreau menade att en demokratisk röst för rättvisa inte alltid räcker:

"[He exhorted] people not to just wait passively for an opportunity to vote for justice, because voting for justice is as ineffective as wishing for justice; what you need to do is to actually be just. This is not to say that you have an obligation to devote your life to fighting for justice, but you do have an obligation not to commit injustice and not to give injustice your practical support."

"[Slavery] is fundamentally immoral and even if it would be difficult and expensive to stop it, it must be stopped because it is wrong."

Sedan Thoreaus tid har civil olydnad tillämpats många gånger, inte minst mot ockupations- och kolonialmakter. En av de mer kända exempel är ju självklart Gandhis protest mot det Brittiska styret av Indien men även de forna Sovietstaternas protest mot kommunismen, t ex Berlinmurens fall och Estlands självständighetskamp.

Två andra välkända exempel är Martin Luther King i USA och Nelson Mandela i Sydafrika, som kämpade för lika behandling av människor, oavsett hudfärg eller etniskt ursprung. Nyligen har även Al Gore uppmanat till civil olydnad och bojkott av nybyggandet av kolkraftverk som inte tillämpar tillräckligt bra reningsmetoder av de utsläpp som de genererar.

Klimatfrågan må av vissa anses kontroversiell men de andra fallen är idag mer eller mindre självklara exempel på när civil olydnad kan eller rent av bör förespråkas. Hur är det då med immaterialrätt (intellectual property), kan vi jämföra det rakt av med kolonialism eller apartheid? Nja, jag tror att även den mest hardcore-pro-fildelning-aktivisten skulle få svårt att likställa frågorna. Finns det kanske något "moraliskt prejudikat" i en relaterad fråga? Patent är ju också en form av IP och mycket riktigt blev det stora protester när det internationella TRIPs-avtalet var påväg att allvarligt försvåra distributionen av medicin till bl a Afrika. Men notera: protester.

Ett aktuellt, relaterat fall är t ex detta, där Indien protesterar mot Kenyas något lustiga patentlagstiftning (som inte kräver att patentet faktiskt är registrerat i landet utan kan vara registrerat i princip var som helst i världen). Även här rör det sig dock om protester och politiska påtryckningar, inte hot om att "vi ska sälja våra generiska produkter ändå", detta trots att det kan röra sig om något så livsviktigt som AIDS- eller malariamediciner.

Det finns mig veteligen ingen seriös person eller organisation som uppmanar till lagbrott i upphovsrättsfrågor. Protester utanför regeringsbyggnader eller ambassader? - Definitivt. Aktivitet och opinionsbildning på internet i form av bloggar och websidor? - Helt klart. Påtryckningar mot politiker och mot företag? - Utan tvekan. Men att bryta mot upphovsrätten, även i icke-kommersiellt syfte, är det verkligen rätt?

Jag har flera gånger hört förslaget att om en lag inte har något demokratiskt stöd i landet, så är den orättvis och det är därmed acceptabelt att bryta mot lagen i protest. I just upphovsrättsfrågan så brukar det sägas att politikerna inte hänger med och att en hel ungdomsgeneration kriminaliseras. Vi har inte råd att vänta fyra eller åtta eller 20 år på att politikerna äntligen "fattar", på att dagens ungdomar blir de som sitter vid makten och äntligen kan göra något åt saken. Så här spontant låter det onekligen rimligt. Dock ställer jag mig frågande till om detta verkligen är hållbart. Fildelande ungdomar har troligen inte tillräcklig information om vilka konsekvenser ett slopande av upphovsrätten kan få (med det är det absolut inte sagt att mediebolagen sitter på sanningen). Vilka blir de internationella reaktionerna om Sverige skulle förvandlas till ett "piraternas El Dorado"? Hur påverkas handel och Sveriges image ute i världen? Jag undrar också om det verkligen finns en tydlig majoritet i Sverige för slopandet av icke-kommersiell upphovsrätt, har ej sett någon sådan undersökning. Varför kan vi inte genom demokratiska medel rösta fram partier och politiker som stödjer fildelningslinjen? Är Harry Potter-filmerna eller Metallicas senaste album verkligen så livsnödvändiga produkter att vi inte kan låta bli att dela med oss av dem till alla, helt gratis? Riskerar vår kultur att totalt urvattnas och vissna om vi inte tar lagen i egna händer och fortsätter fildela för fulla muggar?

Till sist och åter igen - och jag kan inte poängtera detta starkt nog - när man diskuterar den här frågan måste man lära sig att separera dåliga och orättssäkera lagar som IPRED (och ev. domen mot Piratebay) med själva frågan om upphovsrättens vara eller icke vara. Jag är personligen skeptisk till ett förespråkande av upphovsrättsbrott som medel för att "tvinga fram" annorlunda affärsmodeller från mediebolagen. Ett bättre alternativ är t ex en röst på Piratpartiet (eller något annat parti som delar ens värderingar). Upphovsrätten är inte uppenbart orättvis och jag har hittils inte sett tillräckligt starka argument för att tillämpa civil olydnad i frågan.